Läsare med riktigt gott minne kan möjligen erinra sig att jag för exakt ett år sedan berättade om en sommar fylld med gråtande män. Jag kan meddela att även denna sommar har förgyllts med samma härliga upplevelse.
Det måste vara något med kombinationen semester och mindre stress som gör att själen långsamt börjar läka och gör oss mer sårbara. Eller något sådant. Vad vet jag. Det jag vet är att jag efter ett evinnerligt tjatande lyckades övertala Pojkvännen att vi bara måste gå och se filmen ”Barbie” på bio. Först totalvägrade han givetvis. Han är mer en Top Gun/Roy Andersson-kille om man säger så. Både vidsynt och trångsynt på något sätt.
Men efter att jag hade givit honom några begåvade argument, som att ”alla” vännerna kommer att prata om filmen under hösten och att det då vore kul att kunna delta i diskussionen om den, gav han slutligen med sig. Sedan återstod problemet med att få biljetter, vilket inte var det lättaste.
Jag försökte förgäves i tre veckor. Till slut hittade jag biljetter, men vi fick inte ens sitta på samma rad. Nu ska jag verkligen inte försöka mig på någon recension av filmen, sådana finns det tillräckligt många av. Men för det första tycker jag att den var ännu bättre än de recensioner jag har läst, vilket alla andra vänner som sett filmen också tycker. Och så kommer vi till det bästa av allt. Slutet.
När det var några få minuter kvar började det bli riktigt känslosamt, tyckte jag (tro det eller ej). Döm om min förvåning när jag hör snyftningar (!) från stolen framför mig. Jag tror inte mina öron och knackar försiktigt på Pojkvännens axel. Han vänder sig om med tårar i ögonen. Och detta är helt sant.
Det är också helt sant att sommaren totalt sett har varit fantastisk – även om det har regnat mer än vi kanske har velat. Faktum är dessutom att jag är långt ifrån ensam om att tycka det. Många av vännerna håller med. Det har nämligen blivit väldigt mycket mer bokläsning i hängmattan än vad det annars brukar bli. Ju mer solen skiner, desto mer verkar vi bli stressade över att vi måste göra något! Åka och bada, fixa picknick, ordna stora fester.
Nu har vi istället i lugn och ro kunnat bara, ja, vara… Själv plöjde jag exempelvis på tre dagar en av de bästa böcker jag någonsin har läst – ”Vänligheten” av John Ajvide Lindqvist. Den var på 715 sidor. Jag vet inte hur många böcker som jag har varit och lämnat i det jag kallar för ”Lilla Biblioteket” i stan. Ni vet det där lilla skåpet som står ovanpå elskåpet på gatan snett emot restaurang Bar-B-Ko.
Jag bara älskar initiativet att folk får komma dit och lämna böcker och ta några andra med sig. Och det verkar fortfarande funka! Jag gissar att biblioteket har funnits där drygt ett år nu och varje gång jag går dit finns det nya böcker att ta med sig. Alla böcker jag lämnade där föregående gång är också alltid borta. Så roligt!
Extra roligt var det förra sommaren när vi hittade boken ”Fredagsfräckisar” av Gert Fylking i skåpet. Som vi har skrattat! Vi har haft högläsning för vännerna hur många gånger som helst och självklart ska jag nu dela med mig även här. Håll till godo:
”De både bröderna, fem och sju år, står och turas om att titta genom nyckelhålet till föräldrarnas sovrum. Femåringen vänder sig till sin storebror och säger: – Det var det värsta! Och mig skickar de till psykologen för att jag suger på tummen!”.
Åsa Scharin