Pojkvännen och jag var nyligen i Kroatien en vecka. På en fantastisk liten ö som heter Losinj. Där var även en massa andra från stan, eftersom resan bekvämt avgick från Kristianstad Österlen Airport. Detta är en otrolig lyx – man är hemma en halvtimme efter att planet har landat. Helt oslagbart.
Vi förstod snabbt att flera av de andra resenärerna åkte dit på träningsresa. Våra planer för veckan var av det mer vaga slaget och upplevelserna skulle som vanligt visa sig bli smått bisarra. Jag fattar inte varför det alltid händer oss.
Det började redan andra kvällen när vi stötte på ett gäng glada turister från Köln på en restaurang. Eftersom pojkvännen älskar att studera människor och fantisera ihop deras levnadshistoria, så var det här sällskapet oemotståndligt. Jag förstår det. En äldre dam, en yngre tjej, tre snygga killar i 40-årsåldern, varav den ene i rullstol, och en liten hund i en bur.
– Det är killen i rullstol som är ledaren i sällskapet, förklarade Pojkvännen konspiratoriskt efter en liten stund. Han måste ha skadat sig när han utövat någon form av extremsport. Man ser det tydligt. Vilken utstrålning, vilket grepp om resten av gänget! Vänd dig om så får du se!
Jag tuggade vidare på min varmrätt och förklarade att jag inte tänkte vända mig om och stirra på någon som satt i rullstol. – Jo, men du måste, han är så cool, insisterade Pojkvännen.
Två timmar senare: Vi har förbrödrats med tyskarna och begreppen är utredda. Marcus (i rullstol) är gift med Stefan, som är otroligt lik den äldre damen. Vi skriker förtjust: ”Ah, det är din mamma”. Stefan ler ansträngt och förklarar att nej, det är faktiskt hans svärmor. Nu blir det lite jobbigt. Hur är det man säger? Flickor väljer män som liknar deras fäder, eller? Det här känns rörigare.
Jag vet att Pojkvännen inte kommer att få någon ro i kroppen om han inte får reda på vad som har hänt med Marcus, så av ren kärlek ställer jag frågan åt honom. Marcus skiner upp. – Jo, det är så här, plötsligt en dag kunde jag bara inte stå på mina fötter. Se här. Han böjer sig ned och tar av sig tofflorna. Jag undersöker hans fötter mycket artigt.
Men nu har stämningen förändrats. Jag tittar upp på hans man och mamman (den tredje mannen i sällskapet är Marcus bror, förresten, och tjejen hans fru). Alla tittar antingen ned i bordet eller ut över havet. De ser sammanbitna ut. Marcus kvittrar vidare. Detta är tydligt ett av hans favoritämnen och han är så glad över att jag visar mitt intresse. Plötsligt slår det mig: alla är helt övertygade om att han fejkar! Vilket filmmanus. Tanken svindlar.
För egen del känner jag ändå att potatisen börjar bli lite het, så istället öppnar jag ett samtal kring Angela Merkel, denna underbara kvinna. Vilket mod, vilken styrka, vilken kraft! – Jag gillar inte Angela Merkel, muttrar nu Stefan (även han glad över bytet av samtalsämne). För mig är det obegripligt att någon inte gillar Angela Merkel, vilket självklart är en något inskränkt uppfattning, jag erkänner det, så jag ser nog väldigt förvånad ut. Stefan förklarar: ”Hon gillar inte bögar”.
– Nej, men vänta nu, protesterar Pojkvännen. Hon är ju uppväxt i före detta Östtyskland, i en liten landshåla och med en pappa som var präst. Kan man vänta sig annat? Nu blir tyskarna stumma. – Hur kan du veta detta? Det vet ju inte ens vi!
Vi skildes åt under synnerligen vänskapliga former, de för att åka hem till Köln nästa dag, vi för att fortsätta vårt Kroatiska äventyr. Men mer om det senare…
Åsa Scharin