Någon klok person har sagt att det inte finns sju dödssynder, endast en – rädsla. Att alla de andra synderna grundar sig på den. Vi är rädda för det okända, rädda för att ”sticka ut” eller göra bort oss. Rädda för att inte vara politiskt korrekta. Eller bara rätt och slätt rädda för att leva fullt ut.
Det är klart att alla är rädda många gånger, men man måste våga göra saker även om man är rädd. Blir jag tillfrågad om att göra något jag aldrig har gjort tidigare så tackar jag nästan alltid ja – oavsett hur rädd jag är. Vad är det värsta som kan ske? Att jag dör? Det kommer knappast att hända bara för att jag eventuellt gör bort mig. Har i alla fall inte hänt hittills.
För ganska många år sedan reste Pojkvännen och jag tillsammans med barnen och min pappa till Korsika. På hemvägen råkade vi ut för en hemsk incident på planet. Plötsligt hördes en hård duns i kabinen och strax efteråt störtdök planet – rakt ned genom luften. Folk skrek och det var total panik. Runt omkring oss hörde vi hur folk bad: ”Gode Gud, jag vill inte dö”.
Planet fortsatte sin väg mot marken och jag tänkte själv: ”Det här stämmer inte – detta kan inte vara slutet på mitt liv”. När syrgasmaskerna släpptes ned från taket blev vi alla ganska svimfärdiga, ska jag erkänna. Den enda som för övrigt var lugn var min pappa, som satt och läste en inredningstidning och trodde att det var en övning…
Hur som helst – kaptenen lyckades landa planet och vi fick aldrig reda på exakt vad som hade hänt. Air France krispersonal stod på marken och tog hand om alla passagerare och efter några nätter med mardrömmar slutade vi tänka på det. Allt slutade ju bra.
Några veckor senare skulle jag och dottern Ellen flyga till London. Ellen var väl sju, åtta år och plötsligt säger hon: – Åsa, hur högt upp i luften kan man vara och ändå överleva om planet skulle ramla ned? Jag förstod naturligtvis direkt vad den frågan handlade om och tänkte efter en stund.
Sedan förklarade jag: – Det som hände när vi flög hem från Korsika är extremt ovanligt. De flesta upplever aldrig något liknande under hela sitt liv – inte ens flygpersonal. Sannolikheten för att du ska ramla omkull på cykeln och göra dig illa är miljoner gånger större.
Ellen lyssnade. Hon har alltid älskat att resa och jag fortsatte: – Om du vill flyga igen är helt och hållet ditt beslut. Vågar du inte så är det OK. Men innan du bestämmer dig tycker jag att du ska överväga för- och nackdelarna. Tänk på alla upplevelser du kommer att missa i livet om du aldrig mer vågar gå ombord på ett flygplan.
Hon svarade ingenting och vi pratade aldrig någonsin mer om saken. Några år senare flyttade Ellen till Kenya för att plugga ett år på Svenska Skolan i Nairobi. Efter studenten var hon i Sydafrika som volontär på en game resort och efter att ha varit i Oslo och jobbat ihop pengar stack hon iväg och reste ett år i Asien. Nästa resa gick till Australien och så där har det fortsatt.
Att vara modig är ingenting man är – det är något man bestämmer sig för att vara. Och är man inte rädd så är det ju inte mod, eller hur?
Åsa Scharin