Sandmassor från Rinkabyfältet blev markfyllning i Kristianstad, men var? (Åke N.)
I ett mejl skriver Åke Nyholm från Everöd, att vid senaste Jamboree på Rinkabyfältet fick han av en scoutförälder, som varit militär, veta att det område där scenen fanns var tillskapad av militären. Det rör sig om en enorm amfibieteater, skriver han, där många tusentals scouter kunde ta plats utan trängsel. Sanden efter denna jättelika grävda grop tillkom, berättade sagesmannen för Åke, genom att värnpliktiga – via ett järnvägsspår från nämnda område på fältet till Åhusbanan – lastade järnvägsvagnar med sand och grus som forslades till Kristianstad. Där kom den att brukas som markfyllning. Åke, som ställer sin fråga i egenskap av medlem i Everöds scoutkår, vill veta var i Kristianstad fyllningen hamnade?
Jag kontaktar Leif Mårtensson, A3:s siste regementschef och erkänt kunnig militärhistoriker, som svarar att den stora gropen, ”amfibieteatern”, är densamma som militären alltid kallat för ”Hålan”, likaså att det verkligen fanns ett litet järnvägsstickspår till det stora spåret i Rinkaby, varifrån tusentals vagnar med sandmassor transporterades till Kristianstad. Fyllnadsmassorna användes, avslutar Leif, till bygget av Östra Kasern.
Här är det lämpligt med en kort tillbakablick om Rinkabyfältet. I boken ”Norra Skånska regementet 1811-1994, del II”, kan man läsa att alltsedan övningsfältet blev till i Rinkaby år 1900 har det där funnits grustag och gropar grävts som led i utbildningsinsatser. Efter att riksdagen 1971 beslutat att skjutfältet även skulle bli pansarskjutfält nedschaktades den största grustäkten till lämplig lutning, vilket krävde att 220.000 kubikmeter sand omflyttades. Den 1 april 1975 gavs första bandfordonet tillträde till Rinkabyfältet med A3 som förvaltningsmyndighet. Under 1970-talet genomfördes också omfattande grävningar för permanentning av skyddsgropar för målaggregaten för skjutning mot så kallade SAAB-mål.
Nu åter till Åkes frågeställningar, som i det följande ges ett mer utförligt svar utifrån vad jag har kunnat utröna.
Östra Kasern, som blev Wendes största kasernetablissemang i Kristianstad, kom till åren 1901-1906 som komplement till Norra och Södra kasernområdena. För den omfattande byggnationen krävdes extraordinära åtgärder då den skulle förläggas på vattensjuk mark med erkänt dåliga grundförhållanden endast några hundra meter utanför de gamla fästningsvallarna.
Den första grundstenen till Östra Kasern lades den 24 oktober 1904, men då hade omfattande utfyllnadsarbeten pågått i flera år. De usla markförhållandena gjorde att man istället för planerade tre-fyra våningar tvingades nöja sig med två våningar på kasernbyggnaderna. För att få en uppfattning om hur vattensjukt området var kan man jämföra med dagens vattensjuka mark norr och öster om Utanverken. Den som beger sig till platsen kan tydligt notera nivåskillnaden gentemot intilliggande Östra Kasernområdet.
Det var staden Kristianstad som åtagit att ansvara för utfyllnaden av Östra Kasern, vilket blev betydligt mer kostsamt än beräknat. Dåvarande politiker vägrade betala, vilket fick till följd att militären stämde staden, som tvingades krypa till korset och stå för kostnaderna.
Fyllnadsmassorna hämtades, som Leif Mårtensson nämnde i sitt mejl, från ”Hålan” på nyinvigda Rinkaby övningsfält. Totalt transporterades, enligt bevarade protokoll, ofattbara 7100 järnvägsvagnar med sand/grus. För att gå i land med det krävande fyllnadsprojektet hade staden redan 1902 fått anlägga ett särskilt järnvägsspår, benämnd Östermalmsspåret/Ringlinjen, som löpte i en halvcirkel öster om staden, passerade Råbelövskanalen, varöver anlades en järnvägsbro, för att sluta där Polishuset nu är beläget. Järnvägsspårets sträckning kan än idag skönjas i anläggandet av Ringvägen, Ängsvägen, Snapphanevägen med avslutning i Kockumsgatan. Stickspåret fanns kvar till 1940-talet, därefter förfärdigades nämnda vägar.
Den 6 september 1906 invigdes de nya kasernerna på Östra Kasern av kung Oscar II. ”Hålan” på Rinkabyfältet och järnvägen dit hade nu spelat ut sin roll och några år senare revs stickspåret till Åhusbanans järnväg. Men ”Hålan” finns kvar än i dag och har som bekant kommit till god användning vid Jamboreen.
Hoppas Åke är nöjd med svaret. Vill han och andra fördjupa sig ytterligare i ämnet rekommenderar jag en av den bildade Sune Friström böcker; ”Christians stad, del II, Norr Tvärgatan”.
Det talas ju om svenskamerikaner men aldrig om svenskbrasilianer, trots att det utvandrade tusentals svenskar till Brasilien. Varför och vad hände dem? (Kjell-Åke, Öllsjö).
Denna allmänhistoriska fråga faller normalt inte inom denna min lokalhistoriska frågor-och-svar-sida. Men då även familjer från Kristianstadstrakten fanns bland dem som utvandrade till Brasilien, inrymmer den ändå en viss lokalhistorisk vinkling och kan därmed behandlas. Dessutom innehåller Kjell-Åke Jönssons handskrivna brev till mig flera intressanta och relevanta frågor om denna för många en sorligt okänd del av svenska historia.
Kjell-Åke från Öllsjö vill framför allt veta hur många svenskar som utvandrade till Brasilien, om det finns kvar svenskbygder där likt Nordamerika samt om det finns ättlingar kvar efter svenskbrasilianerna. Svaren på Kjell-Åkes frågor följer här:
Det var omkring 10 000 svenskar som utvandrade till Sydamerika från slutet av 1860-talet fram till 1900-talets första decennium. Cirka 4000 av dem hamnade i Brasilien. Det första emigrationsvågen till Brasilien startade 1868, orsakad av nödåren i Sverige, den andra vågen 1886 dominerades av sågverksarbetare och den sista vågen från Norrbotten, som utlöstes av storstrejken 1909. Det var framför allt arbetare från Stockholm, sågverksarbetare från trakterna av Sundsvall och gruvarbetare från Kirunaområdet som valde att emigrera. Ett mindre antal skåningar, enstaka från Kristianstadstrakten, fanns bland utvandrarna. Ett av ”brasilienkontoren” låg för övrigt i Malmö och drevs av agenter avlönade av brasilianska staten.
Dessa agenter med kontor hade den brasilianska regeringens uppdrag att rekrytera så många svenska jordbrukare som möjligt till landet. De lockades med att kunna odla upp och förvandla tropisk skog till bördig åkermark och fruktbara fält. I en av deras skrifter betonades att för dem som utvandrade väntade ”välstånd att vinna, stundom rikedom”. Verkligheten blev en helt annan. Som för de omkring 150 svenskar som hänvisades till Masaranduba. Området visade sig vara ett jättelikt alligatorträsk och endast ett dussin klarade sig med livet i behåll.
Brasilien, som var det land som tog emot flest svenskar, förde en aktiv invandringspolitik, inte minst sedan landet förbjudit slaveriet 1888. Landet var i stort behov av arbetskraft till jordbruket och den brasilianska regeringen lockade med gratis resa och mycket fördelaktiga jordlotter. Det gjorde att det framför allt var de allra fattigaste i Sverige som reste till Sydamerika istället för till Nordamerika. De flesta av dem hade heller ingen erfarenhet av jordbruk. De var oförberedda på vad som väntade; dåliga jordar, grödor de inte kände till, olidlig värme, tropiska sjukdomar, rutten och otjänlig föda, laglöshet, ständiga stridigheter och revolutioner. På usel jordmark slet de livet ur sig och fler än tusen av dem dog av sjukdomar och i armod. Av dem som överlevde återvände många hem igen (fler än 500) eller flyttade vidare till Argentina. Men en liten spillra stannade kvar och än i dag finns ättlingar efter brasiliensvenskarna på flera platser i Brasilien.
Den äldsta svenska kyrkogården i Sydamerika ligger någon kilometer utanför staden porto Lucena i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul (i närheten av gränsfloden mot Argentina). På denna kyrkogård, anlagd omkring 1900, minner vitmålade kors och slitna gravstenar om den första generationens brasiliensvenskar. Sedan 2005 är kyrkogården kulturminnesskyddad och vårdas av kommunmyndigheten. Det finns flera andra platser med minnen efter svenskarna i Brasilien, exempelvis på stora torget i staden Curitiba, som ståtar med ett tjusigt minnesmärke över de svenskar som valde att bosätta sig här.
Kjell-Åke skriver att man inte hört talas om svenskbrasilianer. Han har kanske rätt avseende just den stavningen, men ”brasiliensvenskar” som begrepp är etablerat inom svensk emigrantforskning. Det finns till och med en bok med denna titel: ”Brasiliensvenskarna – utvandring, invandring, bosättning 1850-1940”, skriven av Göran Friborg. För övrigt en heltäckande och imponerande skildring över de svenskar som valde att utvandra till Brasilien. Den som vill fördjupa sig ytterligare i brasiliensvenskarnas öden kan därtill göra ett besök i Emigrantinstitutets arkiv i Växjö, som rymmer handlingar och matriklar över svenskar som emigrerade till Brasilien.
De brasiliensvenskar som drog vidare söderut till Argentina var med och lade grunden till svenskkolonin Villa Svea, mitt i den argentinska Misionesprovinsen. I dag finns det över 5000 svenskättlingar i området och en liten spillra av dem behärskar ännu det svenska språket. Berättelsen hur brasiliensvenskarna förvandlades till argentinasvenskar hör förvisso inte till frågeställningen. Men jag kan inte undanhålla för läsarna att rekommendera författaren Per Erik Tells (tillika uppskattad skribent i denna tidning) läsvärda bok om olika argentinasvenskars bravader med titeln ”Den falske ingenjören och andra svenska spår i Argentina”
Nyöppnade Klosterbageriet i Åhus ligger granne med en medeltida ruin, vad var det för kloster?
Den intilliggande ruinen av tegel och gråsten har aldrig varit ett kloster, utan är en rest efter det år 1524 instiftade S:ta Annas hospital. De ”gäster” som kunde skulle betala för sig, men hospitalet hade skyldighet utan ersättning att ta hand om sjuka och fattiga och förse dem med mat och öl. De som var illa däran och inte kunde äta av den vanliga kosten, skulle serveras vin, vetebröd och äpplen.
Åhus indragna stadsrättigheter 1617 blev början till slutet för hospitalet, som omnämnds sista gången i handlingar 1625. Efter nedläggelsen byggs kapellet om till magasinsbyggnad och har därefter fungerar både som stall och tobakslada. Till sommaren kommer Klosterbageriet att erbjuda uteservering i den öppna kapellruinen, där gästerna ska kunna avnjuta allt det redan nu omtalat goda som bageriet på kort tid blivit kända för att erbjuda.
Några hundra meter söder om Klosterbageriet finns däremot en rest efter ett kloster i form av en bevarad 17 meter lång och 5,5 meter hög tegelmur. Den minner om det mäktiga Dominikanerkloster som i närmare 300 år spred medeltida kunskapsglans över staden Åhus. Men det är en annan historia.
Kenth Olsson