Bild: Anders Gustaf Dalman första uppdrag som bödel var att hugga huvudet av Yngsjömörderskan Anna Månsdotter den 7 augusti 1890. Totalt utförde Dalman sex avrättningar under 20 år och slutade sitt liv som landets sista bödel. Han dog den 30 juni 1920.
Vem var bödeln som avrättade Yngsjömörderskan? (Yasser S).
Det var Anders Gustaf Dalman som höll i bilan när Yngsjömörderskan Anna Månsdotter fick plikta med sitt liv för sitt hemska brott. A G Dalman föddes 1848 och tog i ungdomen värvning som soldat vid Västmanlands regemente. Efter 14 år slutade han som korpral och flyttade till Stockholm, där han sökte – och fick – den då ledigförklarade tjänsten som skarprättare. Detta trots att han var vänsterhänt och saknade ett finger på ena handen (som en häst hade bitit av).
Ursprungligen skulle varje län hålla sig med egen skarprättare. Men efter införandet av 1864 års ganska humana strafflag, som kraftigt minskade antalet avrättningar, räckte det med en skarprättare för hela riket. Fram till 1877 var avrättningar ett offentligt folknöje i Sverige. Men efter bödeln Steinecks bedrövliga yxhantering av rånmördaren Tektors huvud 1876 (han behövde tre hugg för att skilja huvudet från kroppen) togs beslut att avrättningar hädanefter endast kunde ske på fängelser och då inför särskilt inbjudna vittnen.
Anders Gustaf Dalman tog sin skarprättarsyssla på största allvar. I tjänsten uppträdde han i tvåradig kavaj med blanka knappar, byxor med revär och skärmmössa med guldgalon och kokard. I sidenkravatten bar han en nål med en miniatyrbila. Särskilt noggrann var han med att alltid själv slipa sin bila inför varje förrättning Avrättningen av den 48-årige Yngsjömörderskan, Anna Månsdotter, skulle bli Dalmans debut som bödel och han hade noga förberett sig genom att hugga huvuden av trädockor. Han anlände till Kristianstad dagen innan avrättningen med bilan i ett svart fodral och insisterade på att själv ordna med schavotten, som endast bestod av en bjälke på marken med urgröpning för hals och haka.
I samma stund – det vill säga strax efter klockan åtta, torsdagsmorgonen den 7 augusti 1890 – han svingade sin halvmånformiga yxa skrev han också in sig i historieböckerna genom att Anna Månsdotter blev den sista kvinnan i Sverige som avrättades.
Totalt utförde Dalman sex avrättningar under 20 år. Sista gången, och sista gången överhuvudtaget i Sverige någon avrättades, var då rånmördaren Ander blev av med sitt huvud i en nyanskaffad giljotin 1910. Men dödsstraffet avskaffades inte formellt förrän elva år senare. Då hade Dalman själv gått ur livet som landets siste bödel. Han blev påkörd av en spårvagn 1918, skadade sig allvarligt och återhämtade sig inte. Han dog den 30 juni 1920.
Som bödel tog han livet av sex människor, men satt samtidigt som far tolv barn till världen. På så sätt, skrev en reporter, ”kan man säga att han trots allt slutade sitt liv på plus”.
Vilket stöd hade nazistledaren Birger Furugård i 30-talets Kristianstad? (F-A).
En tämligen etablerad uppfattning har varit att det i Kristianstad, på grund av dess uttalade prägel som militärstad, skulle ha funnits en oproportionellt stor andel aktiva nazistsympatisörer under 1930-talet och andra världskrigets första del (så länge Hitlertyskland skördade framgångar).
Visst vurmades det även i Kristianstad för den nazistiska ideologin. Det fanns öppna anhängare till nazismen, inte minst i militära kretsar. Det fanns föreningar och sammanslutningar som inledde och avslutade sina möten med sträckt högerarm och ”Heil Hitler”. Och den riksomslutande svensk-tyska föreningen, som höll glansfulla hakkorsprydda fester till Hitlers ära och låg bakom inbjudandet av höga tyska nazister till Sverige, kunde räkna ett antal prominenta medlemmar från Kristianstad.
Men ur arkivdokumenten framtonar ändå inte bilden av ett Kristianstad som öppet nazianstruket. Jag har endast funnit två större öppna nazistarrangemang i Kristianstad under Hitlers tid vid makten i Tyskland. De inträffade 1935 respektive 1937 och stadens befolkning reagerade då inte med märkbart öppna sympatier för det som utspelades framför deras ögon. Snarare tvärtom.
Sven Olov Lindholm och Birger Furugård kämpade vid denna tid om ställningen som landets Führer. De två var antidemokrater, rasideologer och antisemiter. Från början var de allierade. Furugård partiledare och Lindholm partisekreterare i Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) som erhållit 15 000 röster (0,61 %) i riksdagsvalet 1932. Detta år började bra även på annat sätt för Furugård. Redan den 22 januari hade de svenska nazisterna hållit sitt första offentliga möte med Furugård som huvudtalare inför 6 000 åhörare på Hötorget i Stockholm.
År 1933 bröt Lindholm med Furugård. Tillsammans med sina anhängare bildade Lindholm NSAP. De båda nazistpartierna benämndes i dagligt tal Furugårdare och Lindholmare efter sina respektive ledare och de kom att motarbeta varandra mer eller mindre öppet.
För Furugårds SNSP var hakkorset den självklara symbolen som figurerade i såväl medlemsmärket som på fanor, vimplar och armbindlar. Furugård framhöll i sina tal gärna hur han i september 1933 företagit en resa till Tyskland, där han åter sammanträffat med sin personlige vän, Adolf Hitler (det skulle visa sig bli sista gången). I samband med kommunalvalet 1934 nådde partiet sin höjdpunkt, kunde räkna uppskattningsvis 10 000 medlemmar i 132 lokalavdelningar runt om i landet (bland annat i Kristianstad) och med en särskild kvinnoorganisation.
Lördagseftermiddagen den 17 augusti 1935 stiger Birger Furugård av tåget i Kristianstad för att senare samma dag hålla tal på Lilla Torg. Vid denna tidpunkt hade Hitler gjort sig till diktator och antagit titeln Führer. Leni Riefenstahls film ”Viljans triumf” om de tyska nationalsocialisternas partidagar 1934 hade biopremiär. Hakkorsflaggan blir Tysklands nya nationalsymbol och Nürnberglagarna träder i kraft varvid de tyska judarna förlorar sitt medborgarskap. Bara ett par månader tidigare, den 13 maj, hade Adolf Hitlers ställeföreträdare Rudolf Hess besökt Stockholm, inbjuden av svensk-tyska föreningen.
Det är således en synbarligen självsäker Furugård som stiger upp på trälådan på Lilla Torg och börjar tala. Uppmärksamheten i Kristianstads tre lokaltidningar för hans besök är emellertid högst marginellt. Endast Kristianstads Läns Tidning skriver om det i en notis om att ”nazistchefen Birger Furugård behagade i lördags gästa Kristianstad”. Mötet hade lockat omkring 300 nyfikna, mest ungdomar. Furugård hade trots en betydande heshet talat i över två timmar och med tydlig ironi från reporterns penna konstateras att det nog ”måtte ha varit talets mening att prata ihjäl de existerande partierna”.
Vad avsåg talets innehåll så bestod det ”så gott som uteslutande av grovheter och invektiv mot kapitalsiter, marxister, judar och riksdagsmän i samma stil som är känd från herr nazistchefens tidigare förkunnelse”. Stämningen bland åhörarna var enligt reportern ”skäligen matt” och insamlingen till den ”nazistiska kampskatten gav klent resultat”. När Furugård avslutade sitt tal, som varit ”kryddat med kvickheter”, följdes det av ”mycket svaga applåder från åhörarna”, vilket får reportern att avsluta sin text med slutsatsen: ”Man börjar av allt att döma tröttna på det nazistiska svamlet.”
Furugård hade på Lilla Torg omslutits av partiets egna hakkorsförsedda livvakter. Men mötet förflöt utan intermezzon. Annorlunda hade det varit tidigare i Sjöbo där nazisterna satt på ett mandat i kommunfullmäktige. Den förre socialdemokratiske utrikesminstern Torsten Nilsson berättar i sin tredje memoarbok ”Lag eller näve” om hur han som SSU-ordförande i Skåne tillsammans med andra SSU:are gick på nazistmöten och krävde debatt. Ett av mötena som besöktes var det i Sjöbo där Furugård var inbjuden som huvudtalare.
Efter talet hade Torsten Nilsson begärt ordet och avslutat sitt anförande med: ”Det sades om den geniale konstnären Rafael: `Hugg av honom händerna och han är en lika stor målare´. Jag säger om Furugård: `Hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare´.” Nilssons (idag klassiska) slutord resulterade i stort tumult och både knytnävar och tillhyggen kom till användning. Det slutade med att polisen tvingades ingripa och upplösa mötet.
I kommunalvalen 1934 hade de renodlat svenska nazistpartierna gjort sitt bästa val och slagit rekord med omkring 27 000 röster och sammanlagt erövrat över hundra mandat, varav 18 i Skåne. Även Furugårds eget nazistparti SNSP hade nått sina största framgångar i detta kommunalval med topp i Göteborg med 5,7 procent av rösterna.
I Kristianstad hade kommunalvalet till stadsfullmäktige, som fullmäktige benämndes vid denna tid, hållits den 15 september 1934. Av totalt 6 457 röster fick Furugårds SNSP 123 röster i kommunens båda valkretsar, motsvarande 1,9 procent av alla röster. Fördelningen var 70 röster i Södra valkretsen och 53 i Norra valkretsen. (I landstingsmannavalet i Kristianstads län erövrade partiet i Villands valkrets 145 röster av totalt 10 682, motsvarande 1,35 procent av rösterna).
Något mandat blev det inte för Furugård i Kristianstad. Året efter hade han beslutat sig för att hålla tal här i förhoppningen om att värva röster i det kommande riksdagsvalet. Men hans framträdande i Kristianstad blev ingen röstmagnet och påföljande års riksdagsval 1936 kom att bli en katastrofal missräkning för Furugård. Trots en valkartell med Nationalsocialistiska Blocket lyckades partiet skrapa ihop endast 0,1 % av rösterna (3 025 röster), varför Furugård beslöt att upplösa partiet redan i november samma år. Partiet hade då krympt till 4 640 medlemmar, varav 378 funktionärer. Hans nazistiske konkurrent Sven-Olov Lindholm höll ut till 1950 då hans Nationalsocialistiska arbetareparti (NSAP) upplöstes.
Kenth Olsson
