Det är inte särskilt många generationer sedan föräldrarna bestämde vem deras barn skulle gifta sig med både i Sverige och resten av det vi kallar Västvärlden. Idag fnyser vi föraktfullt åt kulturer som ägnar sig åt motsvarande påhitt och tycker att det är förlegat och vansinnigt.
Å andra sidan – säg den förälder till tonårsbarn, som inte vid något tillfälle drömmande har sett en pojk- eller flickvän försvinna ut genom dörren för sista gången och tänkt: ”Åh, så synd – de hade blivit ett perfekt par”.
Fast ibland inte. Min storebrors barndomsvän hade en yngre bror som var ett par år äldre än jag. En fullkomligt sjövild unge som praktiskt taget ingen kunde älska, utom möjligen en mor. Det finns till exempel en ryslig historia om när båda våra familjer var på badstranden tillsammans. Den här grabben, Leif, var väl ungefär fem år och jag kanske tre.
När storebrorsorna hade gått med mammorna till kiosken råkade Leif få sand i ögonen och rusade till familjens filt, där just då bara pappan fanns på plats. Ungen storgrät medan pappan på dåtidens taffligt manliga sätt försökte få bort sanden. Ju mer pappan kämpade med sanden, desto mer grät Leif samtidigt som han förgäves försökte säga något.
Efter en stund var det mesta av sanden borta men ungen fortsatte att tjuta som en vettvilling. Med förbluffande snabbhet tog han två nävar sand – och tryckte in i ögonen igen. Och skrek ännu högre.
Så här flera decennier efteråt är det en rolig historia, men det är lätt att föreställa sig föräldrarnas frustration just då. Det Leif utan framgång hade försökt säga medan hans pappa kämpade med sanden var nämligen att det var mamman som skulle göra det. Inte pappan. Därför stoppade han tillbaka all sand så att det skulle blir rätt.
Precis så där var han när det gällde allt. Envis som synden och allmänt jobbig. Nå. Till saken. När vi blev lite äldre inledde min mamma en kampanj som gick ut på att jag absolut inte fick gifta mig med Leif när vi blev vuxna. Jag fattade inte riktigt vad hon menade eftersom jag inte var intresserad av att gifta mig överhuvudtaget.
Men nu förstår jag henne alldeles utmärkt. Jag vet nämligen hur den där mänskan Leif blev som vuxen. Utan att gå in på detaljer så hade jag inte blivit förvånad om han hade upprepat det berömda ”sand-tricket” idag.
Med andra ord – om vi mot all förmodan och allt vett och sans hade gift oss, så hade vi garanterat varit skilda idag. Med buller och brak dessutom. Mamma hade rätt, helt enkelt.
Så här i bröllopstider kan man i vissa fall fundera över hur människor väljer den person som förväntas bli ens livspartner.
En god vän till mig, som nu är skild, sa så här: ”Man träffar någon och blir lite förälskad. Råkar man vara i den åldern när man ’ska’ stadga sig är det lätt att det bara rullar på. Man skaffar lägenhet tillsammans, den lilla förälskelsen dör så småningom men det känns för jobbigt att separera när man har ett gemensamt hem. Därför försöker man rädda relationen genom att skaffa barn. Och till slut kommer tiden i kapp en.”
När två personer väljer att skilja sig hör man ofta ord som: ”Det där hade man kunnat räkna ut från början – jag har aldrig trott att det skulle hålla mellan dem”. Ofta är det faktiskt föräldrarna till den ena eller andra som säger det, dessutom.
När man själv är upp över öronen förälskad kanske man inte alltid ser klart. Mitt råd till alla giftassugna i vår är därför – något provocerande: Fråga föräldrarna innan du friar eller tackar ja till ett frieri. De känner dig bättre än någon annan och vill ditt bästa.
Traditionen att be pappan om dotterns hand kanske rentav var ett utmärkt filtreringssystem för att sortera bort eventuella stolpskott…
Min mamma sa det ganska bra: ”Gifter du dig med den där knäppgöken så kommer vi tvingas skicka in en hatt genom dörren först och se om den kommer ut igen innan vi vågar komma på besök”.
Vilken tur att jag lyssnade.
Åsa Scharin