När vissa personer klagar över att det inte finns någonting att göra i Kristianstad med omnejd så blir jag oerhört förvånad. Låt mig ge ett exempel på hur en fredagskväll kan se ut i stan. Jag fick ett sms från en väninna som undrade om vi tänkte gå på Kulturgalan i Kulturkvarteret. Det hade vi inte tänkt, men eftersom vi inte hade något annat inbokat den kvällen så köpte jag två biljetter.
När jag berättade det för min sambo frågade han vad det var som skulle hända där. ”Ingen aning” svarade jag, ”men det visar sig förmodligen när vi kommer dit”. Sagt och gjort. Vi promenerade till Kulturkvarteret och möttes av ett hav av ballonger. Trevliga medarbetare på Kultur & Fritid frågade snabbt om vi ville ha en biktning.
Jag blev eld och lågor för jag har inte biktat i hela mitt liv! ”Ja”, skrek jag, ”jag vill jättegärna bikta mig”. Tyvärr visade det sig att jag hade hört fel: ”Nej, inte biktning – diktning!!!” Förvirrat såg jag mig omkring. Men så här var det: Man fick gå in i det som faktiskt såg ut som en biktstol, sätta sig ned och välja en dikt. Sedan fick man blunda medan en härlig kvinna, som satt i ”diktstolen”, läste upp den valda dikten. En helt magisk upplevelse!
Och sedan var det själva evenemanget. Massor av artister, prisutdelningar till lokala kulturförmågor, sång, musik och ja, allt! Efteråt serverades bubbel och snittar (som ingick i biljettpriset). Vi var faktiskt helt bedårade, min sambo och jag. Vid 10-tiden började folk dra sig hemåt och jag såg min chans: Det fanns ju massor av ballonger precis överallt och vad skulle hända med dem?!
Först hade jag tänkt stjäla några men det behövdes inte, för personalen gav mig lov att ta så många jag ville. Tillsammans med ett par nya vänner begav vi oss ut på stan. En sådan här kväll får ju liksom inte gå till spillo – det är nödvändigt att suga ut varenda droppe ur den, om ni förstår hur jag menar.
Med mitt gigantiska fång av ballonger lyckades vi ta oss in på en av de synnerligen trevliga pubarna i stan. Lite svårt var det att baxa ballongerna genom dörren, men det får man räkna med. Där satt vi och pratade några timmar och hade hur trevligt som helst, tills det var dags att gå hem och sova.
Utanför puben stötte vi på två unga tjejer som undrade om vi visste var man kunde köpa snus vid den tiden på dygnet. ”Följ med oss” sa vi och så gick vi tillsammans till den lilla butiken runt hörnet och visade dem. Flickorna bönade och bad oss om att gå med dem till nattklubben de kom ifrån: ”För ni är de snällaste vi har träffat på hela kvällen”.
Men nu var det verkligen dags att sova så vi tackade nej till deras inbjudan och började gå hemåt. Efter sisådär en hundra meter fick vi syn på en kille som stod på alla fyra i gräset och ja, han mådde inte så bra. Min sambo frågade om han behövde hjälp och killen gav honom sin mobiltelefon och bad honom ringa ett nummer. En tjej svarade, killen fick tillbaka mobilen och lyckades säga några ord till henne.
Han bad oss stanna kvar tills tjejen kom och det gjorde vi så klart. Efter ett par minuter kom hon och tittade förvånat på oss: – Jag trodde han svamlade när han sa: ”Gå till ballongerna”.
Vi kom hem till slut efter en härlig kväll och kände oss dessutom nästan lite grand som änglar…
Åsa Scharin