Har ni tröttnat på mina rosa skor ännu? De har ju utvecklats till en veritabel följetong här i KristianstadsJournalen. Vart jag än går uppmärksammas jag och folk ler och kommenterar ofta. Nu senast, när jag i sakta mak promenerade genom Kristianstads härliga centrum, kom en kvinna rusande mot mig i full fart. Innan hon hunnit passera skrek hon: ”De där skorna har jag läst om!”
Borde vi kanske starta en rörelse..? Jag skulle kunna fråga exempelvis Mats Kvist på Ekbergs om de inte kan köpa in ett gäng så att jag slapp vara ensam om att bära dem? Och så skulle vi som har likadana rosa skor kunna träffas en gång i månaden och dela med oss av våra magiska upplevelser! Är det inte en strålande bra idé?
Det kanske fortfarande finns några läsare som tror att jag hittar på allt fantastiskt som händer så fort jag tar på mig skorna, men jag lovar – allt är sant! Det är ju till och med så att det kommer fram folk till mig när jag inte har dem på mig och frågar varför jag går med vanliga, tråkiga skor. De gångerna det har hänt har jag skamset fått förklara att det berott på att det varit extremt mycket snö och jättekallt. Rosa skor kräver finare väder. Jag längtar verkligen efter våren.
Innan jul berättade jag om den rafflande upplevelsen med vår käre kanadensiske vän, tyg-ekorren King. Han jobbade tidigare som dörrstopp hemma hos oss tills en dörr slog honom så hårt att han gick fullständigt sönder. Hans (och vår) räddning blev Josef Skräddare, som är Sveriges mest kände skräddare.
Josef kom ju hem med King till oss och förklarade gravallvarligt att han hade genomfört en omfattande operation på honom, där han även avlägsnat Kings prostata. Givetvis under narkos. För ett par dagar sedan var jag hos Josef Skräddare med lite kläder som behövde ändras och då fick jag veta fortsättningen på denna underbara historia.
Josef hade stått inne på Sandelins när han plötsligt fick syn på det nyutkomna numret av KristianstadsJournalen. Han började läsa och såg att han var omtalad. Med förtjusning räckte han över krönikan till personalen som tjöt av skratt och konstaterade: Jaha, Josef, nu är du alltså kirurg också!
Detta jobb-byte fick han ytterligare bekräftat några dagar senare när en av hans kunder kom in till skrädderiet och uttryckte önskemål om att Josef skulle ta hand om hans prostata, som krånglade lite…
Josef rapporterade allt detta till mig och vi skrattade förtjust. – Så nu är jag kirurg, förstår du, avslutade han. Jag höll med. En mer vällyckad operation än den Josef utförde på King har man sällan skådat. – En kirurg måste ta sitt ansvar, konstaterade Josef. Därför kommer jag, utan förvarning, att komma hem till er och försäkra mig om att King aldrig mer behöver jobba som dörrstopp. Han klarar inte det längre.
Jag älskar ju sådana här historier. Tänk vad lite glädje och skratt förgyller livet, eller hur? Förra året lärde jag känna två härliga tjejer, som betyder jättemycket för mig. Vi träffas någon gång i veckan och tar en promenad. Och som vi skrattar! När vi sågs senast berättade jag att jag faktiskt hade googlat hur mycket just ett skratt betyder för oss människor. Det stärker vårt immunförsvar, höjer humöret, minskar smärta och skyddar från skadliga effekter som stress kan orsaka. Är det inte fantastiskt?
Jag har på detta tema också fått höra om två kvinnor (systrar) som när de träffas alltid har med sig varsitt par extra underbyxor. Varför? För att de vet att de kommer att skratta så mycket att de kissar på sig. Det är ju alldeles, alldeles underbart och jag önskar att jag skulle få träffa dem.
Men hur ska det gå för Josef i hans nya jobb, är vi kanske några som undrar. Jag berättade om denna jobbutvecklingshistoria för min väninna, som är läkare, och hon hade inga som helst betänkligheter. ”Det fixar han galant – sy som sy”, konstaterade hon och ryckte på axlarna…
Åsa Scharin