Jag har en bekännelse att göra. Jag stjäl. Allt började för några år sedan när vi satt på en restaurang i Budapest, Pojkvännen och jag. På bordet stod tre såååå söta skålar i någon slags gråsten, som jag blev vansinnigt förälskad i. När kyparen kom till vårt bord undrade jag om jag möjligen skulle kunna få köpa dem. Han skulle fråga sin chef och återkomma.
En stund senare var han tillbaka med det nedslående beskedet att, nej, det gick inte. Jag hade så klart redan börjat fantisera om hur fina de där skålarna skulle vara på vårt matbord med lite olika saker i – salt, peppar och annat kul. Min besvikelse var enorm (fråga mig inte varför)… Så strax innan vi skulle gå råkade dessa små sötnosar obemärkt glida ner i min handväska.
När kyparen kom för att ta betalt såg jag att han såg vad som hänt. Våra blickar möttes och han log ett svagt leende – Pojkvännen hade självklart lagt på rejält med dricks. På darrande ben reste jag mig och vi lämnade restaurangen. Det kändes konstigt men samtidigt spännande! För första gången i mitt liv hade jag gjort något oärligt! Jag, som alltid har betalat skatt ordentligt, alltid jobbat, alltid kommit i tid till varenda möte!
Denna första lilla stöld har följts av andra, men nivån på stöldgodsen har inte höjts, vill jag å det kraftfullaste poängtera. Det slinker ner någon liten keramikkopp (kan vara fint att ha tändstickor i), en och annan pytteliten skål att ha snäckor i och liknande. Och så stjäl jag syrener från en tomt som jag har bestämt mig för är en ödetomt. Det är på den nivån.
Men väninnorna förfasas över mitt beteende. Vi har utvecklat ett skämt mellan oss som går ut på att jag fotar av en gigantisk kinesisk vas i någon hotellfoajé – typ två meter hög – och sms:ar väninnorna: ”Åh, så fin den är, eller hur? Visst hade den varit snygg i vår hall?” Genast kommer svaret: ”Du stjäl den INTE, hör du det!”
Jag vet också att de fantiserar och skojar om när jag ska börja stjäla från deras hem när vi är ditbjudna på middag. Och att det dagen efter kommer att bli rundringning bland väninnorna med frågan ”är det något som saknas hemma hos er”? Enligt väninnorna är det bara en tidsfråga.
När jag nyss pratade med min väninna Amelia Adamo frågade hon vad jag skulle göra idag. – Jag ska skriva en krönika, svarade jag. Amelia undrade givetvis, som den proffsiga journalist hon är, vad den skulle handla om och började genast protestera när jag berättade om mina tjuvaktiga lustar. – Nej du, kära Åsa, det där måste du sluta med omedelbart. Det passar verkligen inte ditt varumärke! Vita lögner är OK, men några vita stölder finns inte! Ajabaja!
Sedan sa hon att hon exakt just i detta ögonblick hade hängt upp en nytvättad handduk, som hon av misstag hade råkat få med sig från Järvsöbadet, när hon var där i samband med en vandring. – Jag fick total ångest när jag upptäckte den i min väska och jag kommer att skicka tillbaka den med posten, fastän det kommer att kosta mig sjuttiofem kronor, förklarade Amelia och la till: – Du får helt enkelt kanalisera din äventyrslusta på något annat sätt framöver!
Hon och mina andra väninnor har kanske rätt. Jag borde väl åtminstone börja fundera på vad jag skulle kunna göra istället. Den här sommaren har helt enkelt potential att bli mycket spännande!
Åsa Scharin