Jag såg för en tid sedan en intressant dokumentär på SVT2 om den svenska visans historia. Där framgår det att den svenska visan har funnits åtminstone sedan 1640-talet, då Lars Wivallius fick en visa tryckt. Han anses därför vara Sveriges första visdiktare. Men han lär också haft en relation till Kristianstad. På vilket sätt?
Lars Wivallius är inte bara, enligt många, landets första visdiktare utan också den allra förste Kristianstadsskildraren efter att 1631 ha kastats i en ruggig stenbur på Stora Torg i väntan på att bödeln med sin yxa skulle skilja hans huvud från kroppen i Köpenhamn.
Han föds 1605, nio år innan staden Kristianstads tillkomst, som Lars Svensson, men latiniserade sedermera sitt namn till Larentius Svenonis Wivallius. Som Lars Wivallius blev han vida känd som visdiktare och poet, men än mer ökänd som internationell skojare, äventyrare och notorisk kvinnoförförare.
Bland annat lyckades han vid ett tillfälle med konststycket att lura självaste Christian IV att utfärda ett kungligt pass till honom i adelsnamnet Erik Gyllenstierna. Under falska förespeglingar förförde han därefter den sköna tjugoåriga Gertrud Grip på Björkeberga vid Osby, äktade henne som hustru, och passade samtidigt på att lura av svärfadern Ulf Grip en massa dyrgripar.
Lars Wivallius mest kända dikt är den melodiska ”Klage-Wijsa öfwer thenna torra och kalla wåhr” som han skrev under sin tid i fängelse på Kajaneborgs slott och som publicerades 1642. Dikten betraktas som en av 1600-talets mest kända svenska dikter. Andra välkända verk av Wivallius är exempelvis ”Ack, Libertas, tu ädle ting” och ”Varer nu glad, mine fiender all”.
En rad kända svenska visdiktare och musiker har låtit tonsätta flera av hans dikter. Ett modernt exempel är Håkan Hellström som lånat vissa textrader från Lars Wivallius och inspirerats av honom.
Wivallius relation till den då tämligen nybyggda köp- och fästningsstaden Kristianstad inleds när han som 25-åring fångas in på grund av sitt bedrägliga beteende.
Som gripen lyckades Wivallius dupera såväl landsdomaren i Lund som rådhusrätten i Kristianstad till den grad att de tog parti för honom. ”Inte var väl denna charmerade vackra yngling en härdad brottsling?”. Först efter påtryckningar från en ilsken kung Christian och en skamsen fader till Gertrud slutade det med att Kristianstads borgmästare och råd i januari 1631 ansåg sig tvungna att döma Lars Wivallius att mista liv och ära.
I avvaktan på fångtransporten till Köpenhamn, där Wivallius huvud skulle skiljas från kroppen, kastades han skärtorsdagsafton 1631 i Kristianstads första fängelse – en liten och förfärlig bur, uppförd 1617 mitt på Stora Torg.
Buren, i folkmun ”kåken”, beskriver Wivallius som en trång och ruskig byggnad, murad i sten, utan riktiga fönster och med ett litet hål över porten. Hålet var till för att kunna kommunicera med de stackars fångar som försmäktade i den omänskliga stenkistan. Han påpekar i skrift att han sannolikt skulle ha dött av umbäranden om inte borg¬mästarens ömsinta piga, Karin, varje natt smugglat in mat till honom.
I sin dagbok skildrar den unge poeten med inlevelse sin tid i stenkistan, bunden till händer och fötter, samt bekänner sin ångest inför bödelns bila.
Av någon anledning sammanfaller hans litterära produktion i det närmaste uteslutande med hans fängelsevistelser. Den förfärliga fängelsetiden i Kristianstad gav honom inspiration och kraft att besjunga friheten. När han väl satt där i ofrihet, fjättrad i den mörka och fuktiga stenkistan på Stora Torg, växte inom honom en sann uppskattning av den fria naturens skönhet. Likartad inspiration flödade också från hans penna under hans andra fängelsevistelser i Sverige och utomlands. När han sedan frisläpptes tycks han samtidigt också ha förlorat förmågan att dikta om friheten.
Genom att några ”barmhärtiga människor” blundade i rätt ögonblick lyckas han fly sitt fängelse på Stora Torg, lämnar kvickt danska Skåne för att efter ett drygt år fängslas på nytt i Stockholm. Wivallius får så småning¬om sin dödsdom omvandlat till fängelse av Svea hovrätt och 1641 släpps han fri från fängelset. Han dör 1669 vid 64 års ålder.
Lars Wivallius betraktades som sin tids störste lyriker och hans dikter spreds som skillingtryck och i visböcker. Åtskilliga böcker har getts ut om hans utsvävande leverne och det har gjorts filmer om hans vilda ungdomsår.
Men det var genom hans dagboksskildring av sina ”tio runda veckor” i stenkåken på Stora Torg och flykten därifrån, som gett lurendrejaren, kvinnotjusaren och poeten Lars Wivallius epitetet ”den förste Kristianstadsskildraren”.
Fick mejl från Bertil Nilsson om att han läst förra numret av Journalen om fotbollen i Hovby och Araslöv, men inte heller han visste något om Araslöv i fotbollssammanhang. Emellertid hade han åtskilligt annat intressant att förmedla.
Bertil Nilsson länkade bland annat till en fascinerande historia om fotbollslaget i Vinnö. Därtill bifogade han ett foto från 1940 på ett damlag i fotboll i Norra Strö. Att det så tidigt fanns ett damlag i denna by, skriver han, ”var en överraskning när en av våra medlemmar kom med några bilder”.
Och ja, det var minst lika stor överraskning för mig att det fanns damlag i fotboll i byarna redan 1940? Så är det någon som vet mer om detta damlag i Norra Strö så hör av er till redaktionen genom att mejla till red@krj.se
Kenth Olsson