Det tog flera dagar innan jag lyckades identifiera känslan. Jag hade gått och burit på den, känt obehaget, försökt ruska det av mig. Utan att lyckas. Och plötsligt kom insikten: Jag var avundsjuk! Riktigt, riktigt avundsjuk på en nivå jag tidigare aldrig upplevt i mitt liv.
Låt mig säga så här: Jag blir uppriktigt glad när det går bra för familjen, vännerna, bekanta och grannar. När de får häftiga och välbetalda jobb, när de har köpt en ny, cool bil, när de ska åka på semester eller har köpt en sommarstuga. Jag gläds med dem av hela mitt hjärta och skulle aldrig någonsin känna det minsta avund.
För känslan ”åh, det där skulle jag också vilja ha” (som jag så klart kan känna i vissa sammanhang) har ingenting med avund att göra – det är ju bara helt naturligt. Avundsjuka, däremot, handlar om att missunna någon någonting och önska, om så tvunget, att det hellre hade varit jag.
Och det var precis den känslan jag insåg att jag hade, tre dagar efter att ha läst om familjen i de lappländska fjällen, som hade plockat 109 (!) kilo kantareller… Hur många liter handlar det om, egentligen? Det ska jag berätta: TVÅHUNDRAARTON!!!
Det är liksom inte klokt. Först gick jag omkring och tänkte: ”Usch, det är ju jättejobbigt att rensa så mycket svamp. Vilken tur att det inte var jag som hittade dem”. Den tanken höll inte så länge, kan jag erkänna. Speciellt eftersom familjen, som till och med har blivit uppmärksammad av internationella medier för sitt fynd, berättade att det ”finns massor kvar” som de inte hade möjlighet att plocka…
Jag berättade om min avundsjuka för en god vän. Han var tyst ett ögonblick och tänkte efter. – Egentligen är det väl ganska bra, slog han sedan fast. Nu vet du ju hur det känns och det måste väl vara en fördel inför framtiden? Om du någonsin skulle få uppleva det igen, menar jag.
Det är väl möjligt att han har rätt. Jag önskar dock av hela mitt hjärta att det har hänt för sista gången. För det är mycket, mycket roligare att vara glad över skojigheter som händer i ens eget liv. Som när jag var ute och cyklade i somras och – av en slump – hittade tre (!) liter kantareller längs en cykelväg på väg upp mot Arkelstorp! Bara så där!
De gömde sig ganska väl där under riset, men med lite krafsande bland löven dök den ena efter den andra lilla sötnosen upp. Hela vägen hem var jag så glad och tänkte på vilka fantastiska kantarelltoasts vi skulle få som förrätt på kvällen.
Det är sådana känslor vi ska omfamna i våra liv och jobba för att känna ännu mer och ännu oftare. Känslorna som leder till lycka i livet, helt enkelt. Svårare än så är det egentligen inte.
Åsa Scharin