Efter att jag med stigande intresse följt en artikelserie i en av våra dagstidningar om att vi blir glada av att prata med någon vi inte känner, beslutade jag mig för att testa! Alltså, jag brukar ju slänga ett ord hit och dit när jag stöter på någon i kön till kassan, möter någon på min promenad i Vattenriket eller ser en pensionär som sitter och vilar på sin rullator. Men nu var det för ett helt och hållet vetenskapligt syfte. Skulle detta göra mig gladare?
Jag började med en tant, som stod före mig och skulle hämta ut ett paket i en kiosk (ja, jag handlar på nätet, men BARA (!) om det jag behöver inte finns i någon fysisk butik i stan). När hon sa numret på sitt paket, 3567, utbrast jag: – Det är ju lustigt, mitt paket har nummer 3568, numret efter ditt, och här står jag nu efter dig i kö. Hur stor är sannolikheten för det?
Först var tanten tyst och jag tänkte att hon väl inte tyckte det var lika kul som jag. Men plötsligt vände hon sig om och visade upp en lapp med fem olika adresser och paketnummer. – Titta här, jag hämtar ut paket till min dotter idag och ska åka till alla de här ställena. Hon log till och med.
Vi småpratade lite medan killen i kiosken gick och letade efter tantens paket. När han kom tillbaka så hade han två paket med sig. Han hade hört vad jag sagt och letat upp mitt samtidigt. Jag berömde honom för det och vi hade alla tre glada leenden på läpparna när vi skildes åt. Så lätt gick mitt första försök.
På eftermiddagen var det dags för promenad. På en parkbänk satt fyra hemlösa män i solskenet. Jag sa ”hej” och lade sedan till: – Ni sitter väl inte här och fryser? Ni måste vara försiktiga! De fyra männen hälsade, något tveksamt, tillbaka och lovade att inte sitta kvar för länge. Jag har sällan sett så glada och förvånande leenden. Och jag kände mig också väldigt, väldigt glad.
Sedan vinkade jag och log mot en förvånad busschaufför, som satt i en buss utanför badhuset och antagligen väntade på någon skolklass. Han sken upp och vinkade entusiastiskt tillbaka. Check på den. På spångarna i Vattenriket var det lätt att hitta ”offer”. Massor av glada hundägare blev ännu gladare när jag berömde deras hundar ock klappade dem. Hundarna alltså.
På hemvägen tog jag en tur genom Galleria Boulevard och fick plötsligt syn på en person jag känner. Jag viftade upprymt för att hon skulle se mig samtidigt som jag i full fart fortsatte gå – med huvudet vänt åt fel håll. Det var på håret att jag inte brakade rakt in i en man, som kom gående emot mig. Jag kan inte vara helt säker, men möjligen var han också en av våra hemlösa.
– Oj, förlåt, sa jag. Han log mot mig och sa:
– Kan vi inte bara gå in i varandra? Jag såg honom i ögonen och svarade:
– Hade det inte varit för pandemin så hade jag gärna gjort det. När jag gick vidare hemåt kändes mitt hjärta större än det gjort på ganska länge.
Vi har ju vetat länge att vårt sociala nätverk är viktigt – familj, vänner, arbetskamrater. Men det är inte alla som har varken det ena eller det andra. Jag är därför oerhört glad över att med mitt lilla experiment härmed kunna tillkännage att vi verkligen blir glada av att prata med människor vi inte känner. Det är faktiskt bara att sätta igång!
Åsa Scharin