För första gången i mitt liv har jag råkat ut för en klassiker, alltså en riktig klassiker.
I lugn och ro strosar jag omkring på ICA Maxi och väljer med omsorg ut mina varor, som jag lägger i min vagn. När jag, efter att ha hittat det perfekta paketet med kycklingfiléer, vänder mig om mot min vagn inser jag att den inte är där!
Min första tanke är: ”Var sjutton ställde jag den? Har jag blivit helt dement som inte kommer ihåg?” Jag blir nästan kallsvettig vid blotta tanken och ser mig förtvivlat omkring i butiken, som ju är GIGANTISK (!). Hur ska jag någonsin hitta den? Då fastnar plötsligt min blick på en man som i godan ro går och skjuter en vagn framför sig. Men vänta nu, jag känner igen alla varorna i den! Snabbt rusar jag fram till honom och säger försiktigt: ”Ursäkta, men jag tror att du har tagit min vagn”.
Han tittar förvirrat ner i vagnen och inser snabbt att det stämmer. ”Oj, förlåt stammar han generat och lämnar raskt över den till mig. Nu har ju problemet plötsligt blivit hans, tänker jag, för var har han gjort av sin…?
Väl hemma igen berättar jag detta för min sambo som skrattande säger: ”Men Åsa, fattar du inte att han försökte ragga upp dig? Detta är ju det klassiska kundvagnstricket!” Alltså, på riktigt? Det där tror jag ju inte ett ögonblick på. Fast det hade ju varit ganska kreativt. Om det var sant…
Nu till en helt annan sak, som faktiskt gjorde mig lite bedrövad, till skillnad från ”kundvagnstricket”. Jag var på tågstationen för ett par veckor sedan för att ta emot min kära väninna, som kom med tåget från Malmö. Inne på stationen satt folk på bänkarna och var djupt nedsjunkna i sina mobiler. Det såg verkligen inte särskilt kul och spännande ut och jag bestämde mig för att genomföra en undersökning.
I lugn och ro strosade jag runt bänkarna, som ju står i en cirkel. Jag noterade, och räknade, alla som satt där. Samtliga (!) satt med sina mobiler. Det var femton personer. Alltså, vad är det som händer?!?! Har vi verkligen inget bättre för oss än att sitta fastlåsta i dessa manicker? Varför hade ingen en papperstidning eller en bok? Eller varför satt ingen och bara nyfiket studerade de andra som satt där? Eller kanske (oj, nu blir det jobbigt) hade de till och med kunnat prata med kompisen som satt bredvid?
För mig hade det där aldrig funkat. Jag måste få uppleva saker, prata med människor och få skratta. Detta är så viktigt för mig att mina tandläkarbesök är rena mardrömmen. Inte för att jag har en dålig tandläkare eller tandhygienist (de är jättegulliga på alla sätt) utan för att jag tvingas sitta stilla – och tyst (!) – i flera minuter. När det har gått en stund tar jag därför och svänger ut mina ben på varsin sida om tandläkarstolen och börjar svänga dem fram och tillbaka. Det hjälper lite grand i alla fall. Men till slut får jag min belöning för att jag har varit tyst så länge. Varje gång får jag nämligen välja ut ett litet gummidjur från barnlådan. Dessa gummidjur ligger så fint uppradade på en bänk i vårt sovrum.
Och nu till nästa Projekt: Att gå på krogen ensam i höst. Som kvinna. Det var genom en krönika i Kristianstadsbladet, skriven av Johanna Schreiber, som jag fick idén. Män kan ju gärna gå ut ensamma på barer eller restauranger och ta sig ett glas eller två. Det är ytterst sällan man ser kvinnor göra det. Själv måste jag erkänna att jag aldrig har gjort det. Jo, jag var faktiskt i Tammerfors i Finland en gång för många år sedan på en jobbresa, ensam. På hotellet fanns en restaurang och jag tänkte att det ändå borde vara ok att äta middag där, jag var ju trots allt hotellgäst.
Sagt och gjort. Problemet var bara att det denna kväll visade sig vara tango-afton på sagda hotell och mitt i en tugga kommer en man och bjuder upp mig. Jag tackar nej, varpå han skriker åt mig: ”Varför är du här om du inte vill dansa?!?!?”
Mina erfarenheter är därför inte så bra, om man säger så. Men nu är det som så att jag har lierat mig med KristianstadsJournalens chefredaktörs dotter och hennes farmor, som båda två är extremt laddade för att testa detta. Vi kommer därför inom kort att ta oss till en utvald restaurang i stan, sätta oss vid varsitt bord (och inte låtsas om varandra). Och så ska vi känna hur det känns och se hur vi blir bemötta. Visst är det en riktigt häftig idé?
Fortsättning följer..
Åsa Scharin