Om det var något jag var helt övertygad om så var det att jag aldrig, aldrig någonsin, i hela mitt liv, skulle få för mig att vinterbada. Det är ju så poppis numera och det finns till och med böcker som berättar hur otroligt nyttigt och härligt det är. Blotta tanken på att sänka ner min stackars kropp i isande kallt vatten har fått mig att rysa och även – självklart – att ifrågasätta människors intelligens. Jag menar nu så klart dem som håller på med vinterbadande.
Hur kan någon utsätta sig för något så fruktansvärt, har jag tänkt. Var finns njutningen i detta? Det måste ju rentav göra ont!? Så när vi tillsammans med några goda vänner checkade in på relaxen på Kristianstads Badrike fanns det ingen tvekan. Lugnande bastubad och stärkande bad i de olika, varma (!) poolerna – ja, absolut. Men kallbadet? Aldrig. I. Livet.
Jag vet inte om någon läsare känner igen sig när jag beskriver Vännerna. Är det flera än jag som har extremt tvingande kamrater, som vägrar ta ett nej för ett nej? Vänner som ägnar sig åt både vinterbad och swimrun..? Som är obegripligt tävlingsinriktade och i själva verket ser allt i livet som en tävling?
Mer behöver jag förmodligen inte avslöja för att alla ska förstå vad som till slut hände. Jag tvingades helt enkelt skoningslöst ner i kallbadet. Det var förfärligt. Det var iskallt. Jag trodde att jag skulle svimma. Den första minuten. Och sedan infann lugnet sig. Jag stod där i det fruktansvärt kalla vattnet och bara kände hur all, precis all stress lämnade min kropp. Det var i sanning ren och skär magi.
I flera dagar efteråt dagdrömde jag om att återigen sänka mig ned i detta totala lugn. Att liksom få ”dra ut proppen” ur allt. Vi är ju väldigt många som kämpar med stress av olika slag i dessa tider, eller hur? Och skulle man av outgrundlig anledning inte vilja kallbada så kan man göra som kvinnan jag och min sambo stötte på i en av alla härliga bastuar på Badriket.
Det var en söndag mitt på dagen. Vi var återigen där för att njuta i relaxavdelningen. Man går ju liksom fram och tillbaka hela tiden – först en bastu, sedan en pool, sedan en annan bastu. Och så en pool eller en äventyrsdusch. Ja, och så kallbadet, då…
Den här kvinnan var uppenbarligen där ensam och vi satt flera gånger bredvid varandra i de olika bastubaden. På väg att samla ihop oss efter några sköna timmar stötte vi på henne igen. Hon förklarade att hon nog också var tvungen att åka hem snart. ”Min man och barnen väntar på mig därhemma. Det här är min avkoppling”.
Vilken fantastisk present att ge sig själv! Att få några timmars absolut lugn och ro utan att behöva ta hänsyn till något annan än sina egna önskemål. Det är egentligen konstigt att vi ska reagera så starkt när någon gör som hon gjorde, eller hur? Att jag ens ska tycka att det är viktigt att berätta om här.
Hur skulle du själv välja att koppla av från allt och alla…?
Åsa Scharin