Och så blev det äntligen dags för vaccinering! Det var med både ödmjukhet och stolthet över att världens vetenskapsmän tillsammans på så kort tid har lyckats skapa ett vaccin, som jag klev innanför dörren på vårdcentralen med mitt körkort i handen. Dessutom tillsammans med min kära väninna, som hade fått en tid – i samma linje (!) – som jag, bara fem minuter senare!
Låt mig förklara: när man går in och bokar sin tid, i alla fall på den vårdcentral som vi hade valt, så väljer man ett klockslag och så får man en ”linje” från ett till sju. I min värld hade jag ju föreställt mig att man därmed skulle stå i sju olika köer men det visade sig istället vara sju olika rum, där folk satt utplacerade på stolar som stod med gott mellanrum.
Ni vet hur det är i ett väntrum – ingen säger ett ord. Innanför en skärm i rummet stod den mycket trevliga sjuksköterskan, som var pensionerad barnmorska, och vaccinerade för brinnande livet. När en person var klar ropade sköterskan: ”Nästa”. Och det var då förvirringen uppstod.
För vems tur var det egentligen? Den som satt närmast mig skulle ha varit inne femton minuter tidigare och den som precis var färdigvaccinerad hade egentligen inte tid förrän fem minuter senare. Jag kände genast hur min energi ökade – detta var ju den perfekta uppgiften för mig!
Med stor entusiasm började jag organisera alltihop. Jag reste mig från min stol och pekade med hela handen på var och en i rummet. – Vilken tid har du fått? Och du? Och du? Ok, då är det din tur nästa gång, du får vänta! Så där höll jag på. Till slut hade alla i rum sju total koll på när det var dags att gå in bakom skärmen. Jag njöt och klappade nöjt händerna: ”Så där ja, nu var det fixat!”
Ni förstår ju själva att vi hade väldigt trevligt tillsammans där i rum nummer sju. Folk började skämta med varandra, prata, skratta, rentav. Någon undrade om jag möjligen hade varit ordningsman i klassen när jag gick i skolan. Lite generat erkände jag att, ja, det hade jag varit och jag satt dessutom alltid längst fram och räckte alltid upp handen. Ränderna går tydligen aldrig ur. Men, påpekade jag, nuförtiden heter det ordningsperson, minsann!
När det var min tur var stämningen i rummet på topp och sköterskan tyckte nog att hennes arbetsdag var snäppet roligare än den brukade vara. Hon var som sagt pensionerad och berättade att hon tyckte att det var jättekul att få komma ut och träffa lite folk, även om det bara var en gång i veckan. – Och pengarna sitter ju inte i vägen heller, förklarade hon.
Det kändes ju plötsligt väldigt positivt, allting. På temat att ”inget ont som inte har något gott med sig”, tänkte jag. När jag och min väninna fått våra sprutor satt vi enligt anvisning kvar i rummet några minuter och kände efter om vi började känna oss dåliga. Det gjorde vi inte så vi bestämde oss för att fira vår vaccinering på något trevligt sätt.
Sagt och gjort. Vi åkte in till stan och gick och satte oss på ett konditori. Där beställde vi cappuccino och varsin kardemummabulle. Snacka om att fira! Kardemummabulle har jag inte ätit på säkert tio år, så detta blev på alla sätt en fantastisk dag att minnas…
Åsa Scharin