Är det sant att fem tama cirkusbjörnar sköts ute i naturen i början av 1900-talet vid Immeln norr om Kristianstad. Om så var fallet, vad hände med djurkropparna?
Det är tyvärr sant men vi tar hela tragedin från första början: Efter att inför rullande kameror skjutit tama lejon skulle det danska filmbolaget upprepa biosuccén, men nu med björnar. Men filmtiteln ”Björnjakt i Ryssland” borde varit ”Björnslakt i Immeln” för det var vid Immelnsjöns ”ryska miljö” de fem gamla cirkusbjörnarna sköts till döds med dum-dum-kulor.
Allt inleddes 1907 med det danska bolaget Nordisk Films skandalomsusade ”Lejonjakten”, där man låtit skjuta två tama lejon inför rullande filmkameror. Filmen totalförbjöds i Danmark (visades emellertid i Malmö dit danskarna vallfärdade), men blev ändå en ekonomisk succé med visningar i ett antal länder utanför Danmark. Stärkt av succén bestämde sig bolaget för att spela in en uppföljare där björnar skulle skjutas.
Av kommersiella skäl blev filmtiteln ”Björnjakt i Ryssland” och dess ”ryska miljö” fick bli skogarna i Immeln. Här bodde Måns Andersson som med egenkonstruerade påhittiga fällor fångade och med framgång sålde levande fåglar både inom och utanför landets gränser. Fågel på göingska heter ”ful” och därför var han i bygden känd som Fula-Månsen. Per Sonesson, kallad Fjären, hjälpte Fula-Månsen med fågelfångandet.
I maj månad 1908 drog filmteamet till Immeln. Av ett kringresande cirkussällskap som stannat till i Kristianstad hade bolaget köpt fem uttjänta tyska björnar, varav en av dem påstods vara isbjörn. Mot ersättning hämtade och forslade Fula-Månsen dem i burar till sin gård i Dönaberga, där även filmteamet var inkvarterat. När det var dags för inspelning lastades burarna på tre hästspända vagnar för den korta färden till platsen för det blodiga dramat, en platå strax intill utloppet till Jumma sjö invid stora Immelsjön. Kamerorna gjordes klara för inspelning och statisterna som skulle gestalta jägarna laddade sina bössor.
Den danska rikstidningen Politiken hade en utsänd reporter på plats som rapporterade följande: ”Äntligen kom då det stora ögonblicket. Fula-Månsen öppnade burarna och jägarna, som i förväg sökt kraft och mod i snapsar av tiodubbelt starkt brännvin, var förberedda på det värsta. Men de gamla tama björnarna blev rädda och drog sig tillbaka längst in i burarna”.
Fula-Månsen fick locka på björnarna en halvtimme med honung och när de väl försiktigt smög sig ut lufsade de försiktigt omkring, förvirrade av den okända terrängen. En av dem kravlade upp på en stenhäll, varifrån den hade utsikt över sjön. Så knallade ett gevär och björnen föll död, träffad i huvudet av en dum-dum-kula. De andra björnarna blev förskräckta, isbjörnen slängde sig i sjön, men lockades tillbaka och sköts liksom de andra björnarna. Två av dem som agerat jägare framför kameran var Fula-Månsen och Fjären, iklädda lösskägg och utstyrda i yviga vargskinnspälsar, ryska långrockar och pälsmössor. Det skulle ju som sagt se ryskt ut.
Slutresultatet blev tio minuter film. Den blev en stor succé och exporterades till flera länder. På biografaffischerna 1909 konstaterades att ”sällan om någonsin hafva vi varit i tillfälle att visa något så intressant och spännande…”.
Fula-Månsen och Fjären från Dönaberga skrev, genom sina roller som jägare i ”Björnjakt i Ryssland”, in sig i filmhistorien som de första svenska filmstjärnorna. Filmen var nämligen en av de allra första som spelades in i landet, två år före Värmlänningarna som var den första svenska spelfilmen med inspelning vid Torsebro utanför Kristianstad.
Vad hände då med de skjutna björnarna? Jo, de begravdes strax intill inspelningsplatsen, vid platåns slänt söder om Jumma sjö, där de vilar än i dag.
När öppnades Kristianstads första korvkiosk?
Dessa började dyka upp i början på 1930- talet. Stadsfullmäktige gav då med sig och beviljade tillstånd för sådan verksamhet. Men personen som skulle driva verksamheten måste ”på ett eller annat sätt kunna uppvisa något handikapp”, enligt en, får man väl ändå säga, något märklig formulering i stadsfullmäktiges beslutsprotokoll.
Vilka typer av storstensgravar finns i vår trakt?
Det finns tre huvudtyper av de omkring 5000 år gamla storstensgravarna: dösar, gånggrifter och hällkistor. Samtliga dessa finns inom Kristianstads kommun. Av Skånes cirka 35 dösar finns här tre, varav den bäst bevarade finns vid Håslöv. Av Skånes 45 gånggrifter finns här fyra, två av dem i Fjälkinge, varav den ena vid undersökningar gett ett stort och intressant fyndmaterial i form av 18 000 krukskärvor härrörande från 125 olika kärl som offrats utanför ingången till kammaren, där det placerats omkring 25 döda. Det finns 16 registrerade hällkistor i kommunen, varav i den vid Ängamöllan vid Vä påträffats delar av nio skelett.
Var kan man finna uppgifter om äldre bostäder?
Börja med att gå igenom berörda lagfartsregister. Men en riktig guldgruva är brandförsäkringarna som finns bevarade för Kristianstads vidkommande från slutet av 1700- talet som fotostatkopior på Regionmuseet (där för övrigt den enda kända brandförsäkringskartan från 1782 förvaras) och i original från 1830 hos Länsförsäkringar. Brandförsäkringen ger information och kunskap om tomtens storlek, antalet hus, byggnadstyp, våningshöjd och hur husen varit inrymda. Rekommenderas även en genomgång av relevanta bygglovshandlingar.
Jag har ett gammalt fotoalbum innehållande bland annat lagfoton på Araslövs IF och Hovby IF. Vad kan du berätta om fotografierna och de två fotbollslagen?
Jag har sökt i äldre tidningsarkiv men tyvärr inte funnit något om dessa herrlag i fotboll eller dess historia.
Finns det någon läsare som vet något om idrottsföreningarna Araslöv och Hovby? I fotoalbumet skrivs föreningarnas namn Hovby IF och Araslövs IF, men enligt uppgift ska korrekta namnen stavas Hovby FF och Araslövs IK. Har någon uppgifter om fotbollsgrabbarna på fotona, var de spelade sina matcher, vilket år fotona togs och var? Eller vad som helst annat om dessa föreningar.
I så fall är jag tacksam om du mejlar redaktionen på red@krj.se så kommer jag att följa upp och rapportera tillbaka på denna sida om vad för intressant som inkommit från er läsare.
Kenth Olsson