”På vår gata i stan” är det allvar när adventsstjärnorna ska hängas upp. Vem hinner först..? För det mesta är det våra härliga grannar mittemot som tar hem den vinsten, men i år tyckte sambon att vi skulle skoja till det lite och faktiskt ta in pyntet redan helgen innan första advent.
Sagt och gjort. Efter ett par timmar var samtliga adventsstakar, kransar och stjärnor på plats och vi kände oss mycket, mycket nöjda. Dagen efter stötte vi på grannen Anna, som var på väg till jobbet på cykel. Vi vevade ner bilrutan och frågade triumferande: – Har du kollat i vårt fönster? Anna hoppade av cykeln och skrek: – Det där är FUSK! Adventsstjärnorna får inte hängas upp förrän första advent!!!
På temat att göra saker för tidigt så är det faktiskt så att jag aldrig i hela mitt liv – någonsin – har kommit för sent. Det låter förmodligen helt osannolikt, men det är sant. Fram tills för några veckor sedan när vi skulle gå och lyssna på Batra/Glans i Arenan. Vi hade bestämt träff med några vänner på restaurang La Bottega innan föreställningen och när vi kom dit satt fyra, djupt frustrerade vänner redan vid bordet och skrek: – Var har ni varit?!?!? Vi skulle ju träffas här för en halvtimme sedan!
Det är förmodligen mycket svårt för de flesta att förstå min oerhörda ångest. Hur hade jag kunnat glömma vilken tid jag (!) hade bokat – och även förmedlat till vännerna..? Under minst tjugo minuter var detta det enda jag kunde prata om och tänka på. Till slut lugnade stämningen ned sig kring bordet och vännerna, som vet hur noga jag är med tider, sa: – Ja, men Åsa, ser du nu, inget hemskt hände och du överlevde faktiskt, eller hur?
Resten av kvällen gick förstås i skrattets tecken och nu kan till och med jag tänka tillbaka på denna fadäs utan att må illa. Lätt illamående blev jag ändå förra veckan när jag var hos tandläkaren för den årliga kontrollen. Jag KAN ha nämnt det tidigare och i så fall förtjänar det att upprepas – varje gång jag är där får jag ett gummidjur av Tandläkare Therese som belöning för att jag har lyckats hålla tyst, och sitta hyfsat stilla, i tjugo minuter.
Det är så gulligt. Tydligen ser personalen till att lådan med gummidjur är påfyllt ordentligt när de vet att jag ska komma dit. Nu senaste valde jag med omsorg ut en rosa delfin, som passar perfekt i min lilla samling med ett tjugotal olika små djur. Det var först när dörren slog igen som jag insåg att jag inte alls borde vara glad över att jag inte hade några hål – det innebar ju att jag inte skulle få något mer gummidjur!
Snart är detta skojiga år slut och vi ska se fram emot ännu ett roligt år med en massa spännande saker på agendan. Jag vet inte hur ni läsare har det med olika framtida projekt, men själv lutar jag mig tillbaka med insikten att jag, tillsammans med underbara Henny och Dans-Martin, ska starta en broderikurs. Vi ska lära oss att brodera korsstygn och det är Hennys farmor Gärd, som ska vara vår mentor.
Dans-Martin hävdar dock att han redan kan brodera, men jag är övertygad om att Gärd slår honom på fingrarna alla dagar i veckan. Hur som helst är ju en broderikurs så mycket mer än broderi. Det är gemenskap och härliga möten och med all säkerhet massor av skratt, vilket vi alla behöver i tuffa tider, som dessa. Jag har alltid hävdat att det vi kan vara med och påverka i världen, det ska vi försöka påverka. Men kan vi inget göra, så ska vi leva så bra liv vi bara kan, för ju bättre vi mår, desto bättre kan vi faktiskt få andra att må. Och det får mig att inse att vi nog ska brodera flera exemplar av vårt redan bestämda första broderi och ge bort till våra vänner. Detta är texten vi ska brodera:
Allt under fyra glas vin räknas som fika.
Åsa Scharin