Min väninna Sophie och jag avslutar fredagslunchen med mysigt mingel på stan. Att bara gå omkring utan mål – hur ofta gör vi det, egentligen? Så vi tar ett varv runt Lilla Torg och funderar på vad vi skulle kunna hitta på.
– En liten sväng in på Systembolaget skulle jag faktiskt behöva ta, kommer Sophie plötsligt på.
Hurra! Att få gå på Systembolaget med Sophie, som är jätteduktig på viner (hon är sommelier, men det vägrar hon att erkänna) är verkligen en ynnest, så det gäller att ta chansen. På lätta steg (väldigt lätta steg, faktiskt) lotsar vi oss förbi andra fredagsglada människor och är snart inne i Galleria Boulevard med Systembolaget rakt framför näsan.
Men vad händer på Coop City? Den tämligen nytillträdde och supertrevlige butikschefen Alex ligger på alla fyra precis vid ingången och torkar golvet. Vid närmare eftersyn upptäcker vi att det är massor av vin- och spritflaskor som har gått i kras. Massor. Aj, aj, aj – någon måste vara väldigt arg och ledsen.
Jag går fram till Alex medan Sophie glatt studsar in på Systembolaget för att börja rekognoscera. Alex och jag börjar småprata om denna olustiga incident när Alex plötsligt hejdar sig, tar ett steg närmare mig och lösgör något från mitt hår. – Du hade en spindel i håret, förklarar han. Varför hade du det?
Jag erkänner att jag faktiskt nästan alltid har något djur i håret, de liksom gillar att vara där. Kanske bygger de bo, vad vet jag. Faktum är att det rasar djur av olika slag ur mitt hår varje gång jag tvättar det. En gång hade jag en gräshoppa i mitt hår, som följde med hem ända från Mjällby, där vi varit och tittat på fotboll. Någon vinlus har jag nog dock inte haft ännu när jag tänker efter. Men det kommer säkert.
Alex verkar hur som helst nöjd med min utläggning kring gräshoppor, vi önskar varandra trevlig helg och jag lämnar honom åt sitt tvätt-öde för att leta reda på Sophie. Hon står fördjupad framför en hylla med Rieslingviner. – Den här är suverän, förklarar hon och håller upp en flaska. Jag är tveksam – Rieslingviner tillhör inte mina favoriter. Inte ens det faktum att det nu finns en roséversion – Deep Roots Pink Riesling – i beställningssortimentet lockar mig. De är för söta.
Men Sophie insisterar och jag lägger suckande en flaska i min korg. Och det är nu det verkligen börjar hända saker. Plötsligt kommer en trevlig man fram till oss, ber om ursäkt och frågar om Sophie skulle kunna rekommendera ett vitt vin till hans syster. Det måste ha lite sötma, lägger han till. Sophie letar runt och dyker upp med en flaska. – Den här blir perfekt, konstaterar hon, den kan man ge till sina tonårsbarn, som ännu inte har lärt sig dricka vin. Men säg inte just det till din syrra, lägger hon till.
Nu ser jag tydligt framför mig hur perfekta vi två hade varit som sommarvikarier på Systembolaget – eller varför inte som återkommande fredagspersonal? Vi skulle få egna speciella förkläden och så skulle vi mingla runt med alla härliga kunder. Sophie kunde prata om alla viner och mitt ansvar skulle självklart vara rosévinshyllan!
Jag inser att jag börjar bli mer och mer exalterad när jag beskriver detta underbara scenario för Sophie och samtidigt kommer butikschefen Daniel gåendes emot oss. Han byter omedelbart riktning när han hör vad vi pratar om och går snabbt därifrån. Daniel har hört detta förut. Men det hindrar inte mig från att fortsätta måla upp Sophies och min nya framtid som personal på Systembolaget – icke!
Det som till slut lugnar ner mig lite är när Sophie suckande konstaterar:
– Du är inte klok, Åsa, nu går vi härifrån…
Så då gjorde vi det.
Åsa Scharin