Det finns folk som tränar för att de tycker att det är jätteroligt – som har det som sin hobby. Och så finns det de som tränar för att kunna äta och dricka lite som de vill. Jag hade väldigt gärna hört till den första kategorin, men i ärlighetens namn skulle jag för det mesta mycket hellre läsa en bra bok eller se en bra film än att ägna mig åt fysiska ansträngningar.
Därför hade jag redan från början en plan med mitt liv och min träning – jag skulle inte gå en meter längre än nödvändigt innan min kropp sa till mig att jag behövde göra det, på temat att kondition trots allt är en färskvara. Med andra ord har jag skolkat från i princip varenda gymnastiktimme under hela min skolgång. Jag har förresten en fantastisk arsenal av ihopljugna ursäkter om någon skulle behöva låna.
Min kropp sa hur som helst ifrån när jag var i 30-årsåldern. Plötsligt satt inte kilona riktigt där de skulle längre och jag tvingades inse faktum. Nu var det dags att leva upp till mitt gamla löfte till mig själv. Jag började gå på Friskis & Svettis med en väninna och tyckte till min förvåning att det var rätt så ok. Jag gick dit, lämnade in min hjärna i omklädningsrummet under en timme och kom tillbaka färdigtränad och klar. Hur bra som helst. Utan att jag behövde tänka en enda tanke – det skötte ju ledarna om!
Det var roligt i ett halvår ungefär, sedan var jag totalt uttråkad. Nu behövdes nya utmaningar. Löpträning? Varför inte! Funkade också bra ett tag, fast inte lika länge eftersom jag sabbade benhinnorna. Jag lärde mig på så sätt att man inte, helt utan tidigare erfarenhet av löpning, ska sätta igång och springa allt vad man orkar direkt.
Efter att benhinnorna återhämtat sig började jag därför med power walks – går du lika länge som du springer så bränner du (nästan) lika många kalorier hade jag läst någonstans och – märk väl – det är framförallt kaloriförbränning man är ute efter, eller hur? För att kunna njuta av livet i den andra änden, alltså.
Men inte heller detta ”intresse” varade särskilt länge och jag började fundera ut ett nytt sätt att bränna kalorier. Varför inte tennis? Jag har alltid tyckt att det låter så coolt när engelsmännen ställer ifrån sig sina gin tonics bredvid solstolen, reser sig halvt upp och med en halv gäspning frågar: – Anyone for tennis?
Sagt och gjort. Jag anmälde mig till Kristianstads Tennisklubb och fick en privatlärare. Det var jättekul och jag träffade bollen flera gånger! Vid ett tillfälle stod det ett antal distingerade äldre herrar och väntade på att vår bana skulle bli ledig. När jag drypande av svett var på väg mot utgången hejdade en av männen mig, klappade mig på armen och sa: – Det såg ju ganska bra ut det där, flicka lilla, men du skulle nog ha börjat spela tennis lite tidigare…
Jo, Det skulle jag väl ha gjort. Men skam den som ger sig! Efter att ha tröttnat även på tennisen var det dags för nästa försök att hitta Den Optimala Träningen. Pojkvännen kom plötsligt hem med två cyklar och påstod att vi skulle börja träningscykla. Jag var inledningsvis mycket, mycket tveksam. Men när jag efter ett par månader obehindrat hade klarat av att cykla fyra mil i ett sträck kändes det faktiskt riktigt skojigt! Tills det blev vinter, blåsigt och mörkt så klart.
Alla ovan nämnda fysiska aktiviteter har tyvärr en jättejobbig sak gemensamt – man svettas. Och om det är någonting jag verkligen, verkligen avskyr så är det att svettas. Jag står inte ut. Därför finns det faktiskt bara en enda vettig aktivitet för alla (?) oss som är konstruerade på samma sätt och det är att simma!
Fiffigt, eller hur? Det är möjligt att man svettas lika mycket men det märks faktiskt nästan inte alls. Kanske lite grand i pannan men det är ju bara att blaska bort med lite av vattnet som man har runt omkring sig.
Med simningen i Kristianstad finns det dock ett litet problem – jag vill ha det nya badhuset på ett annat ställe än man har bestämt så att jag efteråt har nära till en massa fina butiker och kan äta en god lunch. Kära politiker – kan ni vara snälla och fixa det tack, innan det är för sent?
Åsa Scharin