Jag har klantat mig. Så till den milda grad att min Tekniske Butler uppgivet suckade i telefonen: – Åsa, det kan faktiskt vara så att det är kört nu. Jag kan inte hjälpa dig med det här. Ett sådant uttalande skulle kunna få vem som helst att ge upp totalt, vilket det nästan fick mig att göra också. Min Tekniske Butler har aldrig någonsin sagt så förut.
Det handlade om mitt AppleID – jag hade råkat byta lösenord, fråga mig inte varför och framför allt inte hur. Nu fungerade plötsligt ingenting – inte på min dator, inte på min mobil och inte på min iPad. Det var total teknisk härdsmälta. Jag trodde att jag skulle dö på riktigt. Den Tekniske Butlern hade ett sista förslag: – Du kan ju försöka hitta ett telefonnummer till Apple och ringa deras support. Det är det enda jag kan komma på.
Jag hittade ett telefonnummer. Jag ringde upp. Nästan omedelbart svarade någon. Lycka! Jag förklarade mitt problem och Joel, som han hette, blev tyst. – Oj, det här jag aldrig hört talas om förut. Min panik växte. Jag berättade om min Tekniske Butler och vårt samtal.
– Joel, du måste bara hjälpa mig, bönade jag. Han bad mig hänga kvar i luren medan han konsulterade en mer erfaren kollega.
Minuterna gick. Jag kallsvettades, pulsen skenade. Det är otroligt hur mycket man hinner tänka på några minuter – att hela ens tillvaro är på väg att krossas, till exempel. Plötsligt var Joel tillbaka. – Åsa, jag har förfärligt tråkiga nyheter suckade han (jaha, nu är det kört…). Jag trodde att min kollega skulle kunna förklara för mig, men tyvärr måste jag lämna över dig till honom och det är jättetråkigt. Jag förstod ingenting. Jo, alltså, fortsatte Joel, du är så rolig så jag hade gärna fortsatt prata med dig!
För att göra den här extremt långa historien kort – jag satt i telefon med Apple-supporten i en och en halv timme – så har jag nu två vänner på Apple, Joel och hans kollega Jonathan. Det var Jonathan som till slut löste allting och räddade mitt liv. Men egentligen handlar detta om mänsklighet. Det stod helt klart att de här killarna inte var vana vid att få något tack eller att bli behandlade som ”riktiga” människor.
Oftast är de väl bara en telefonröst i en support, dit folk naturligtvis mest ringer för att de är skitförbannade. Så lite som behövs för att göra någons dag lite gladare. Bara bjuda lite på sig själv. Typ.
Den här incidenten sammanföll med ett besök på Borgmästargården bara någon dag efteråt. Vi stod i baren och trängdes – det gick knappt att höra vad någon sa. Pojkvännen stod och samtalade med några killar som jag inte kände igen och plötsligt kom en av dem fram för att beställa öl.
Jag tänkte att jag kanske borde veta vem det var (ibland har jag lite svårt att komma ihåg ansikten) så jag sa något till honom samtidigt som jag klappade lite lätt på hans hand. Då tog han tag i min hand med båda händerna och sa: – Snälla, släpp inte. Jag såg honom i ögonen och förstod att han menade allvar så jag höll kvar. Han fortsatte: – Det är ingen som tar i mig. Vi stod stilla utan att säga något. Jag med mina händer om hans. Han blundade.
Plötsligt kom Pojkvännen fram och viskade: – Sluta, det där är ingen bra kille, tro mig. Det var alltså inte någon kompis till honom och Pojkvännen är en bra människokännare men nu spelade det ingen roll om han var ”bra” eller inte – den här killen behövde mänsklig kontakt.
Till slut öppnade han ögonen och kramade om mig och sa: – Tack, jag kommer aldrig att glömma det här.
Det är så lite som behövs. På riktigt.
Åsa Scharin