Det är snart midsommar och det känns som att vi redan har fått en ”halv” sommar med tanke på det vackra vädret vi haft under så många veckor. Tiden går så otroligt fort. När chefredaktören föreslog att jag skulle skriva om IFK Kristianstads fantastiska SM-guld – och vägen dit – kände jag därför först: ”Men, vänta nu, det är ju flera veckor sedan!”.
Sedan tänkte jag om och insåg att det här SM-guldet kommer att leva kvar i oss alla under låååååång tid. Ja, fram tills nästa SM-guld. Eller mycket längre. Det gäller att suga på karamellen så länge det bara går, helt enkelt, vilket så klart är ett mycket klokt budskap oavsett vad det gäller. När är exempelvis en semesterresa som bäst? Medan den pågår eller under alla år framöver när vi kan plocka fram den ur våra minnen och ännu en gång njuta av en fantastisk upplevelse..?
En fantastisk upplevelse är verkligen vad våra brandgula gossar bjöd oss på under de fem finalmatcherna. Vi såg de tre hemmamatcherna på plats och de andra två på TV. Fruktansvärda, orättvisa domar mot heroiska insatser som fick hjärtat att fastna i halsgropen otaliga gånger. Vi åskådare var nog – nästan – lika utmattade som spelarna när matcherna var slut.
Och så blev det till sist en femte finalmatch på hemmaplan. I strålande solsken firades segern lite i förskott utanför Arenan och alla var på toppenhumör. ”Gurra” Holmer var en grym DJ och fick oss alla att släppa loss ännu ett snäpp innan det var dags att äntra Arenan från olika håll och kanter.
För mig är ju handbollen och allt det andra tätt sammanslingrat. Hur roligt hade det exempelvis varit om jag inte hade fått krama om Ingvar Widell, Henrik Fröberg, Rille Karström, Jeppe Larsson, Nikolas Larsson, Per på Maxi, Eva i Södra Kurvan och alla andra härliga människor innan matchen börjat?
Och om inte Leo Larsson hade kommit och presenterat mig som ”sin extramamma” för vårt sällskap i hissen upp till Stjärnrestaurangen? Eller om jag inte hade träffat Lars Møller Madsen, som när vi kramades lyfte upp mig så att jag kunde slå en bensax runt midjan på honom…? Det är ju detta som ÄR själva handbollen i Kristianstad – matchen plus allt runtomkring! Den enda jag missade, när jag tänker efter, var Krutis…
Det enda som de anställda på vår kommun missade var att det var SM-final i handboll. Det känns ju nästan lite värre, kan man tycka. Den lilla ”missen” innebar att vi förbjöds att fira våra hjältar nere på planen efter matchens rafflande slut. Men som så ofta finns det härliga entreprenörer och företagare som förstår bättre. Festen flyttades istället till Bånken, som ruckade på sina regler och öppnade för spelare och supporters fast (!) det var en måndag! Wow!
Vi var inte med på Bånken men inget kunde hindra mig och min finaste väninna från att veckan därpå gå till Tivoliparken tillsammans med 1.500 (!) glada supporters för att fira våra guldgossar ännu en gång. Med rosévin, naturligtvis. Inmundigat på mycket trevlig uteservering i solen. Alltså, livet blir ju bara inte bättre än så.
Fast jo, lite bättre kanske det kan bli, när jag tänker efter. För ett par dagar sedan när jag var och handlade lite mat och var djupt insjunken i min inköpslista hör jag plötsligt en busvissling bakom mig. Jag stannade och vände mig om. Där stod en man jag känner och han skrek: ”Ha! Nu kom jag allt på dig! Du stannade när jag busvisslade!!!”
Jag tittade förvirrat på honom och svarade: ”Ja, naturligtvis stannade jag. Vem skulle någon busvissla på om inte på mig?” Vilket fick mig att tänka på det chefredaktören sa till mig när vi pratade om att jag skulle skriva om SM-guldet fast det hade gått ett tag. Han har ju helt rätt – guld rostar aldrig…