I våras var pojkvännen och jag i Köpenhamn över dagen. Innan vi skulle ta tåget tillbaka till Kristianstad tyckte vi att vi kunde gå in på hotell D’Angleterre och ta ett litet glas. Det var rätt mycket folk i baren och vi hade hur kul som helst. Vid ett bord ganska nära oss satt ett par i vår ålder. De såg också ut att ha roligt tillsammans så vi slängde iväg någon liten kommentar åt deras håll.
Den ena kommentaren gav den andra och efter ett par timmar tyckte vi att vi lika gärna kunde föra ihop våra bord så att vi slapp skrika för att höras. Ytterligare någon timme senare kände vi alla fyra att vi nog var väldigt hungriga så vi beställde in varsin hamburgare.
Paret var från Schweiz vilket jag påpekade var ganska svårt att tro – i min värld är schweizare inte särskilt skojfriska eller lättillgängliga, precis. Plötsligt fick vi bråttom och slängde oss i en taxi för att hinna med sista tåget hem. Kvinnan lyckades fiska fram sitt visitkort och ge det till mig precis innan taxidörren slog igen.
En otroligt kul och oväntad kväll, helt enkelt. Jag hittade hennes visitkort några dagar senare och skickade iväg ett mail för att tacka för denna oförglömliga upplevelse. Jag fick ett motsvarande entusiastiskt mail tillbaka och det var väl det. Tänkte jag.
Ganska många veckor senare kom ett nytt mail där de skrev att de tänkte ta en minisemester i södra Sverige under Kristihimmelsfärdshelgen. Visste vi några trevliga städer de borde besöka och kunde vi rekommendera några hotell? Skulle det till och med kunna vara så lyckosamt att vi kunde träffas och äta en ”riktig” middag tillsammans en av kvällarna?
Sagt och gjort. Vi bokade in dem och oss själva hos Kråke Lithander på Kråkes Kök och lagade en fantastisk middag tillsammans. Vid frukosten nästa dag berättade våra nya vänner att de skulle gifta sig i Schweiz till hösten – skulle vi vilja komma på deras bröllop?
Ja, det är sant. Om några veckor åker vi till Andermatt och firar bröllop. Visst är det helt otroligt vad som kan hända om man vågar vara lite annorlunda, närma sig okända människor och bjuda på sig själv?
Häromkvällen satt vi ute och åt middag när vi plötsligt hörde en glad röst ropa: ”Hallåååå – vi kommer väl inte för tidigt?” Vi tittade förvirrat på varandra och fick sedan syn på ett par, hon med en hortensia i famnen och han med en flaska vin, som stod i vår trädgård. Vi hade aldrig sett dem förut. Efter någon minut hade vi lyckats reda ut att de visserligen hade gått till rätt nummer men till fel gata.
”Stanna kvar och ta ett glas vin innan ni går vidare”, erbjöd Pojkvännen. Folk kan ju bli törstiga när de får gå långa omvägar, så klart. Men mannen hade redan generat börjat dra sig ut ur trädgården och hans kvinna följde (kunde vi ana en viss ovillighet?) efter.
Kära Paret – det var synd att ni gick. Vem vet vad som hade kunnat hända om ni hade stannat kvar en stund? ”Fånga dagen” är ett så löjligt uttjatat uttryck, men vi borde kanske bli lite duktigare på det. På riktigt.
Åsa Scharin