Det finns en amerikansk rörelse som heter ”Pay it forward”. Den går ut på att om någon gör något snällt för dig så ska du tacka genom att också göra något snällt, fast för en annan person. Helt enkelt kan det jämföras det med karma, som ju säger ”det du ger får du tillbaka”.
Den här hösten har verkligen givit mig insikten om att detta i allra högsta grad är sant. Jag tror att det tog riktig fart med mina rosa skor, som definitivt måste vara med även i denna krönika. För några dagar sedan stötte jag ihop med en trevlig dam på Kristianstads fantastiska Badrike. Hon tittade på mina skor, sedan på mig och sa: – Jag förstår nu att dina rosa skor verkligen gör människor glada. Jag läste precis om dem i din krönika i KristianstadsJournalen.
Vi såg på varandra och log i samförstånd. Glad i hågen gick jag upp i relaxen och njöt av bastubad med aufguss och efterföljande kallbad. Och ni som inte provat denna fantastiska kroppsliga och själsliga upplevelse bara måste (!) ta er till Badriket och göra det. Den supersnälla tjejen som tog hand om oss i aufgussen hade en riktigt skön spellista med musik som hon spelade för oss i bastun och som jag aldrig hade hört förut. Jag frågade henne efteråt om hon skulle vilja sms:a spellistan till mig, vilket hon gjorde.
Sedan dess har vi lyssnat jättemycket på hennes låtar och njutit av riktigt sköna stunder med matlagning och fina samtal. När jag senare stötte på henne i receptionen på Badriket berättade jag detta och tackade henne igen för att hon varit så snäll och delat med sig. Hon svarade: – Ni är ju alltid så glada och snälla mot mig, och nu har ni gjort mig extra glad för att jag kunde göra er glada! Vi log också i samförstånd…
Senare var det dags att köra till Sveriges mest berömda skräddare – Josef på Josefs skrädderi. Han och hans fru Susanna har sedan många, många år sytt kläderna till Lasse Stefanz och nu behövde jag desperat hans hjälp. Hemma har vi nämligen en dörrstopp i form av en underbar liten tyg-ekorre med glansiga ögon, som blivit slagen av en dörr och därför gått sönder. Han heter King och vi blev så förälskade i honom att han fick följa med hem från Toronto för några år sedan.
Jag och min sambo gick högtidligt in i skrädderiet med King i våra darrande händer och förklarade allt för Josef. Han tittade på King och sa sedan: – Denna operation kommer att kräva nedsövning, kirurgiska verktyg och plasthandskar. Jag kan inte garantera att operationen blir framgångsrik, men jag ska göra allt jag kan. Dessvärre har jag väldigt mycket att göra nu, så operationen måste vänta till i januari.
Dagen efter ringde Josef på min mobil. Var vi hemma? Kunde han komma förbi? Fem minuter senare knackade det på dörren och där stod han, med King i famnen. ”Han överlevde, men det var på gränsen. Jag passade på att ta bort prostatan och allt annat, men när han vaknade upp från narkosen bad han mig säga till er att han inte vill vara dörrstopp längre”, förklarade Josef gravallvarligt och lämnade över King till oss. Han var som ny och det syntes inte en skråma på hans vackra lilla kropp.
Betalt för denna synnerligen avancerade operation vägrade Josef att ta… Så nu vandrar glädjen vidare igen och jag går självklart och funderar över mina nästa steg. I de rosa, magiska skorna, så klart!
Åsa Scharin